Safety first?

Läser om läkaren som satte öronproppar för att sova ostörd på jouren, SvD här. Och blev av med jobbet som följd av det.

Ja, det var omdömeslöst och dumt gjort! Självklart kan man önska att man får sova ifred när man trött drar sig tillbaka till jourrummet. Men man kan förstås inte räkna med den saken när man har jouren! Det ingår liksom att vara tillgänglig då.

Och en patient avled. Ingen vet hur det gått om anestesiläkaren medverkat vid återupplivningen. Lätt att tänka sig att anhöriga och den övriga vårdpersonalen inte mår så bra av att tänka på det.

Men jag får en annan fundering också. Den här läkaren sa att han var så trött för att han sovit dåligt hemma pga sjuka barn. Och jag undrar: hur stort är utrymmet på en arbetsplats att förklara sig oduglig att tjänstgöra, t ex pga sömnbrist? Finns det något i säkerhetssystemen som bevakar att läkare inte kommer trötta eller sjuka till sitt jourpass?

Hade den här läkaren något alternativ? Vi vet ju inte om han kanske sovit lika djupt även utan öronproppar eftersom han nu var så trött. Kanske var det tröttheten och sömnbristen som orsakade att han inte hörde sökaren, snarare än öronpropparna.

Vad säger Läkarförbundet om en sån här uppsägning? Hur har arbetsgivaren säkrat att de anställda är i skick att ta på sig jouransvaret? Kanske borde det finnas en kontrollstation – likt en alkometer – innan man godkänns för ett jourpass? Det vore förstås att ta i – var och en har ju ett personligt ansvar!

Men… hur tydligt har arbetsgivaren signalerat att det är OK och t o m viktigt att den som inte känner sig i skick att jobba ska säga ifrån? För patienternas skull!

Annonser

Läkaryrkets diskreta charm

I Dagens Medicin skriver man om undersökningen bland sjukvårdsanställda, om hur ”meningsfullt” man upplever sitt yrke. Läs här. Här noteras att 85% av läkarna upplever det. Att deras jobb är meningsfullt. Alltså var 7:e läkare som inte upplever det meningsfullt. En av sju. Hm! Kanske var jag en av dem, när jag bestämde mig för att lämna läkaryrket. Jo, så var det nog. Det kändes inte så roligt längre, så var det.

Det måste inte vara roligt. Inte hela tiden, inte alla moment. Men tillräckligt ofta måste man ändå känna tillfredsställelse i jobbet för att uppleva det meningsfullt. Och uppenbarligen gör ca var 7:e läkare inte det.

I dessa läkarbristens dagar är det förstås ett arbetsgivarintresse att läkarna stannar kvar där de är. I yrket alltså. Och inte hittar andra sätt att förverkliga sina ambitioner och drömmar. Undersökningens resultat borde vara en varningsklocka för landstingen. Om var sjunde läkare får för sig att gå sin väg och göra nåt dom tycker är roligare så blir det verkligen bekymmersamt.

Och så är det larm från ett av landets stora sjukhus att läkare avlidit till följd av stress i jobbet. Läs här. Ja, jag tror nog det kan förekomma såna samband. Det är ruggigt! Hur bra kan man vara för sina patienter om man är så stressad att det t.o.m. är fara för ens liv?

Läkare är i allmänhet mycket ambitiösa, det vågar jag påstå! Det ska gå mycket långt innan man erkänner att man överskridit sina gränser. Jag tror arbetsgivarna (cheferna!) måste få förståelse för den sidan av problemet. Att läkare sällan ger upp när de kanske borde stoppa och be om hjälp. Ett humant ledarskap i sjukvården ställer krav på bättre insikter hos cheferna i den mänskliga naturen och hur ambitioner och drivkrafter hos t ex läkarna uppstår, utnyttjas och till sist i värsta fall utarmas.

Walk the line

Dagens Medicin har idag en artikel om bloggande sjukvårdspersonal. Det förekommer – enligt en amerikansk studie – att bloggaren ger mer information än han/hon har rätt till på sin blogg. De undersökta bloggarna beskrivs i artikeln vara skrivna som ”en sorts dagbok”. 4 av 10 bloggare skrev om enskilda patienter, i vissa fall så att det gick att identifiera dessa. Om författaren var anonym gick det – enligt studien – ändå att i drygt hälften av fallen avslöja förf identitet. Och därmed räkna ut saker om de patienter som beskrevs.

Nej, det är viktigt att komma ihåg att vem som helst kan läsa bloggen. Grannen, arbetskamraten, eventuella antagonister osv. Givetvis är det särskilt lätt för den som själv varit med om det som beskrivs, som händelsevis råkar läsa.

Det är väl inget principiellt fel att skriva dagboksblogg, om man är vårdanställd eller vad man än skriver om. Att lufta sina funderingar och känslor offentligt kan bidra till vettiga diskussioner t ex. Men det måste väl alltid vara en överordnad regel att det skrivna aldrig får bekostas av annans integritet, oavsett om man har formell tystnadsplikt eller inte.

Hittills har inget fall prövats i HSAN där svensk sjukvårdspersonal anmälts för överträdelser i någon blogg. Nej, men det lär vi kanske få se framöver?

Ofelbara läkare

Trots riskerna (t ex att bli tjock) tänker jag ägna en stund åt att skriva om läkarnas rädsla att anmäla misstag och fel, som nämndes i nyheterna igår. Enligt radioreportaget igår (länk här) är det vanligt att läkare inte vågar skriva en avvikelserapport av rädsla för att bli anmäld till HSAN. Och anmälningarna dit har också ökat. Däremot har antalet ärenden som leder till fällande ”dom” inte gjort det.

Jag har själv blivit anmäld några gånger. Första gången var för mycket länge sedan när jag var ung doktor, gjorde min AT och begick ett misstag som ledde till en skadad patient. Skadan var tack och lov behandlingsbar och det hela blev bra till slut. Men usch vad jobbigt att vara den som åsamkat den! Misstaget berodde på okunskap och hade dessutom inträffat på samma sätt på andra håll i ungefär samma veva. En oklar bruksanvisning till en medicinsk-teknisk apparat var förklaringen. Jag var förkrossad och patienten, ja, det var nog inte så lätt. Senare har jag blivit anmäld ett par gånger till men då har det rört sig om saker där någon var missnöjd av andra skäl.

Den där första anmälan ledde till en erinran, trots att flera inblandade ansåg att jag varit ”offer” (liksom patienten, förstås) för riktigt dåliga omständigheter. Det gick att leva med den saken, särskilt som jag fick gott stöd av kollegerna. Det var svårare att acceptera att jag faktiskt medverkat att skada en person och tog lång tid att komma fram till att jag kunde förlåta mig själv. Det underlättades förstås inte av att en reporter från en lokaltidning ringde upp mig, när ärendet offentliggjorts via HSAN:s beslut. Jag var helt oförberedd och svarade nog ganska förvirrat på anklagande frågor. Mycket skam fanns inom mig och jag berättade aldrig för mina anhöriga om det som hänt!

Men man måste kunna förlåta sig själv och acceptera att man faktiskt kan göra fel. Jag tror att det finns en outtalad norm som säger att läkare inte får göra fel och att de inte heller kan göra det! Den normen är utopisk och farlig!

Det är lätt att förstå läkare som vill akta sig för att bli anmälda! Samtidigt tror jag det är väldigt viktigt att läkare lär sig acceptera att de faktiskt är människor och ”felbara”. Det finns ingen som aldrig gör fel. Det viktiga är att risker som finns i systemet, t ex dåliga bruksanvisningar, uppmärksammas. Hur ska man annars kunna förebygga skador på oskyldiga människor? Därför är det nog bättre att våga risken för en anmälan och alltid rapportera fel och misstag. Det kan ju visa sig att det faktiskt går att ändra något i rutiner eller på annat sätt för att säkra att det inte händer igen. Och det vill nog läkarna också!

Sluta strejka

Det är lätt att hålla med om att kvinnor i offentlig sektor med högre utbildning ofta är dåligt betalda, men Vårdförbundets strategi kommer inte att lösa det problemet.

Så skriver DN i dagens ledare. Jag kan bara hålla med. Som jag skrev häromdagen (Hallå igen, Vårdförbundet): det verkar så omodernt att ta till strejk! Det drabbar patienterna. Senast idag skriver SvD om en pojke som väntat på hjärtoperation och hade en tid bokad, som nu har blivit struken till följd av strejken. Hela familjen har fått planera om bara för det. Vill ni verkligen att strejken ska få såna konsekvenser? (Nej, jag trodde nog inte det heller!)

Jag tror mycket mer på en annan framgångsväg, nämligen att satsa på individuell prestationsrelaterad lönesättning. Arbetsgivarna är inte ovilliga – det bevisas av att löneutvecklingen redan varit bättre än avtalen om man ser tillbaka. Det skrev jag också i min förra bloggpost om den här strejken. Men förmodligen krävs då en kulturförändring i kollektivet, nämligen att man uppmuntrar individuell framgång i löneförhandlingarna i stället för att sträva efter att alla ska ha samma. Det vore att se ansvarsfullt och långsiktigt på den här frågan.

Tidigare strejker har inte gett särskilt mycket. Varför pröva samma (dåliga) sätt en gång till? Pröva nåt nytt!! Och sluta strejka nu!

Hallå igen, Vårdförbundet

Det har varit många besökare till min bloggpost ”Hallå Vårdförbundet”. Den skrev jag nån gång förra året och den handlar om Högskoleverkets rapport som visade att flera av högskolorna inte höll måttet när det gällde sjuksköterskeutbildningen. Plötsligt är det en väldig tillströmning av besökare, som antagligen hittar dit när de ska läsa om det som är aktuellt just nu, nämligen Vårdförbundets strejk. Förmodligen blir de lite besvikna när bloggen visar sig handla om något annat och inte det aktuella de sökte efter.

Känner mig därför synnerligen manad att skriva något om strejken också.

Jag tycker inte om den! För mig känns det så ”1900-tal” med en strejk av det slaget. De enda som faktiskt drabbas är patienterna. Och jag tror inte att det är sjuksköterskornas önskan. Faktum är att jag känner mig säker på att de inte vill att det ska drabba någon annan än arbetsgivaren. Men arbetsgivaren tjänar pengar på det istället. Eller sparar åtminstone en del.

Sjuksköterskestrejker har förekommit förut i syfte att påverka lönesättningen. Såvitt jag vet har det haft en marginell påverkan på det avtal som slutits efter strejken. Vad finns det för anledning att tro att det blir mer än marginellt den här gången? Och, kära sjuksköterskor, är det verkligen värt det???

Jag är vare sig ekonom eller planeringsansvarig eller chef eller arbetsgivare. Jag har bakom mig en lång tid som anställd inom landstingssfären. Det jag säger här är personliga tankar, grundade på mina föreställningar om sammanhangen. Såhär tror jag det ligger till:

Marknadskrafterna styr lönesättningen. Kakan är så stor som den är. Landstingen tjänar inte mer pengar genom att betala en personalkategori mer. Dessa pengar måste istället tas någon annanstans i systemet. Så länge det är gott om människor som söker anställning som sjuksköterskor finns det ringa anledning för arbetsgivarna att höja lönerna. När det blir svårare att få tag i personal kommer lönerna att stiga och samtidigt kommer färre tjänster att utlysas. Istället kommer arbetsuppgifter att fördelas om till personal som kostar mindre.

Sjuksköterskeyrket är attraktivt för många, säkert som följd av att det ger sin utövare så mycket tillfredsställelse i sig självt. Och trots att det är så välkänt att lönen är uschlig! Skulle det därmed vara rimligt att Vårdförbundet börjar avråda unga människor från att välja yrket för att på så sätt öka sköterskornas marknadsvärde? Knappast troligt!

Många arbetsgivare har, enligt vad man kunnat läsa i pressen, redan betalat mer i flera år än de centrala avtalen föreskrivit. Jag tror därför att det kan vara en framgångsväg att satsa på de lokala förhandlingarna i kombination med individuell lönesättning! Men jag tror inte ni gör rätt i att strejka!!!

Läs mer:

SvD: Idag börjar strejken

DN: Strejken kan vara flera veckor

DN: Stängt på St Göran

DN: Fakta om löner