Sorgligt om sorg

Idag blev jag berörd av artikeln i DN av en kvinna vars man avled plötsligt. Den handlar om hur det gick till efteråt, på sjukhuset, då hon inte fick den tid och det stöd hon behövde. Åkte hem med mannens kläder i en påse efter några timmar med en ”empatisk akutläkare och sjuksköterska”. Men skulle ha behövt mer tid, mer stöd.

Det är mycket illa att det går till så på ett sjukhus som i sin vision stoltserar med ord som ”mest framstående” och ”de mest nöjda patienterna”.

Man frågar sig vem som är patient när en person förs in avliden till sjukhuset efter plötslig död i hemmet. Ses inte närmast anhörig som patient?

För snart tio år sedan jobbade jag fortfarande inom intensivvården och minns att på mitt sjukhus skrevs åtgärdsprogram för sådana situationer. Det finns resurser – sjukhusen har tillgång till präster, psykologer och kuratorer, personer som inte är vårdpersonal och därför inte behöver vända ryggen till för att ägna sig åt levande men sjuka patienter som konkurrerar om deras tid. Att ett av vårt lands ”finaste” sjukhus skulle sakna en plan för hur de tar hand om anhöriga vid fall med plötslig död är en gåta. Det är knappast en resursfråga.

Men såklart, när inriktningen är Forskning och Framtid är det väl svårt att också ha ett varmt hjärta för den som faller utanför dessa spår? Kanske sjukhuset bör lägga till något om den saken i sin självbild?

Har omhändertagandet av anhöriga försämrats i vården idag? Mina insiderbilder av sjukvården börjar bli lite föråldrade. Jag nämnde ovan om åtgärdsplan för anhöriga vid det sjukhus där jag jobbade. Och jag har fler exempel från den tiden om krisgrupper i beredskap att hjälpa människor i den här kvinnans situation. Finns dom inte längre kvar? Vad har hänt?