Läkaryrkets diskreta charm

I Dagens Medicin skriver man om undersökningen bland sjukvårdsanställda, om hur ”meningsfullt” man upplever sitt yrke. Läs här. Här noteras att 85% av läkarna upplever det. Att deras jobb är meningsfullt. Alltså var 7:e läkare som inte upplever det meningsfullt. En av sju. Hm! Kanske var jag en av dem, när jag bestämde mig för att lämna läkaryrket. Jo, så var det nog. Det kändes inte så roligt längre, så var det.

Det måste inte vara roligt. Inte hela tiden, inte alla moment. Men tillräckligt ofta måste man ändå känna tillfredsställelse i jobbet för att uppleva det meningsfullt. Och uppenbarligen gör ca var 7:e läkare inte det.

I dessa läkarbristens dagar är det förstås ett arbetsgivarintresse att läkarna stannar kvar där de är. I yrket alltså. Och inte hittar andra sätt att förverkliga sina ambitioner och drömmar. Undersökningens resultat borde vara en varningsklocka för landstingen. Om var sjunde läkare får för sig att gå sin väg och göra nåt dom tycker är roligare så blir det verkligen bekymmersamt.

Och så är det larm från ett av landets stora sjukhus att läkare avlidit till följd av stress i jobbet. Läs här. Ja, jag tror nog det kan förekomma såna samband. Det är ruggigt! Hur bra kan man vara för sina patienter om man är så stressad att det t.o.m. är fara för ens liv?

Läkare är i allmänhet mycket ambitiösa, det vågar jag påstå! Det ska gå mycket långt innan man erkänner att man överskridit sina gränser. Jag tror arbetsgivarna (cheferna!) måste få förståelse för den sidan av problemet. Att läkare sällan ger upp när de kanske borde stoppa och be om hjälp. Ett humant ledarskap i sjukvården ställer krav på bättre insikter hos cheferna i den mänskliga naturen och hur ambitioner och drivkrafter hos t ex läkarna uppstår, utnyttjas och till sist i värsta fall utarmas.

Annonser