Göra eller vara

Magnoliaknopp (liksom näktergalen en underbar upplevelse om våren)

Igår hörde vi näktergalen vid Ekholmsnässjön. Hunden bryr sig inte mycket om sånt men väntar snällt när jag stannar för att lyssna. Där i den skuggiga miljön med näktergalens sång och mycket annan fågelsång också tänker jag igen på vad som är ”ett värdigt liv”. Gårdagens blogginlägg och kommentarer som kommit har fått mig att inse att jag vet alldeles för lite om ALS, vilka som drabbas och hur de har det.

Näktergalen väcker minnen från andra vårar och får mig att tänka på Chopins nocturner. (Fråga mig inte varför, det tänker jag inte berätta här.)

”Vad gör du nuförtiden?” – en vanlig fråga när man träffar gamla bekanta. Om man då skulle svara ”Jag gör ingenting. Jag är!” – vad blir reaktionen då? Eller när nån frågar ”vad ska du göra?” och man svarar ”jag ska bara vara”. Det är lite floskligt, det där med ”att bara vara”. Och egentligen är det ju fel. Varandet är också ett görande för en tänkande och reflekterande människa. Det är värdigt liv – oavsett om man kan vifta på händer och fötter eller kanske t.o.m. öronen.

Att stå i skogen och vara en person som kan gå och stå och vifta på många kroppsdelar (men inte just öronen i mitt fall, vilket min Mamma kunde!) och att höra näktergalen och tänka att det låter underbart nu igen, ännu en vår! Något att känna tacksamhet för! Det gör jag. 🙂

I förra blogginlägget har en person i kommentarsfältet lagt in länk till en norsk stödgrupp för ALS-sjuka, deras FB-sida. Jag upprepar den gärna här.