av

Vad betyder ”beredskap”?

Igår följde jag Agenda två timmar med ”skjutjärnsintervjuer” av Anders Tegnell, Stefan Löfven, Lena Hallengren och representanter för kommunal resp. regionnivå. Syftet var att ifrågasätta den svenska s.k. strategin att möta och klara pandemin. Alla försvarade sin egen roll, ”skylla-på-andra” förekom också och programledarna Camilla Qvartoft och Nike Nylander kom inte så långt, trots en tuff intervjumodell.

Jag saknade en företrädare bland de svarande. Var fanns Myndigheten för samhällsskydd och beredskap?

MSB bildades 2009 och får sitt uppdrag av regeringen. MSB har ansvar för att förbereda för sådana kriser som ingen annan har ansvar för, men ska också hjälpa och stödja regioner och kommuner.

Hur väl har detta fungerat?

I det gångna årets debatt under pandemin har det förts fram att ansvarsfördelningen mellan regering, regioner och kommuner har bidragit till oklarhet. T ex – om ni minns – var det ont om skyddsutrustning för personal inom vård och omsorg i våras. Vems var ansvaret? I kommunerna räckte skyddsutrustningen dåligt till för att skydda dem som skulle skyddas och viruset härjade obarmhärtigt bland de äldre på äldreboenden och i hemtjänst. Det kan de och deras familjer tacka personalen för, men det är inte personalens fel.

Om MSB hade gjort vad de skulle så hade de noterat de många varningar för pandemi som signalerats från flera håll gång på gång i åratal. (Det är bara att googla, det kan inte ha varit en överraskning för någon beslutsfattare!) Och då skulle MSB givetvis ha tagit upp saken med regering, regioner och kommuner för att kolla hur deras beredskap såg ut, vilka lager man höll av skyddsutrustning, hur man säkrade att smittspårning skulle fungera osv. osv.

Har detta skett?? Jag önskar att Agenda ställt dessa frågor till vem som nu är ansvarig för MSB. Har MSB kollat upp läget med regioner och kommuner om t ex dessa frågor:

  • har ni skyddsutrustning?
  • har ni testkapacitet?
  • har ni folk som kan smittspåra?
  • har ni förberett för att förhindra smittspridning?

Och det skulle ha skett under perioden från 2009. Hur definierar de annars begreppet beredskap i myndighetens namn?

Skattebetalarna finansierar MSB. ”Vad får vi för pengarna?”

av

Bra med kortare läkarutbildning?

bild

Idag presenteras resultatet av en utredning om läkarutbildningen i DN (länk till artikeln här).

  • De blivande läkarna behöver i högre utsträckning än i dag systematiskt tränas i medicinskt beslutsfattande.
  • De blivande läkarna måste därför ha fördjupad förmåga till professionellt bemötande, och vårt förslag omfattar detta.
  • Klinisk träning ska introduceras tidigt i utbildningen, och säkras genom längre sammanhållna perioder i vårdens verksamheter. Med vårt förslag kommer – till skillnad från i dag – hela den blivande läkarens väg fram legitimation att omfattas av högskolans krav på kvalitet, vetenskaplig förankring och nationell kvalitetsgranskning.

Ja, det var några citat ur artikeln. Det låter bra. Tror jag.

Själv har jag gått den ”gamla” utbildningen med allmäntjänstgöring efter examen. Den tiden var, som jag minns det, mycket värdefull. Inlärningskurvan pekade brant uppåt under AT-åren, framför allt när det gällde att fungera som läkare i praktiken efter alla år med teori och vetenskaplighet. Att högskolan ska ta ansvar för just den aspekten i läkarnas utbildning känns för mig inte alldeles naturligt, men jag utesluter inte att det är bra. Antar att det ställer andra krav på vilka kompetenser högskolan ska ha att tillgå. Fler kliniskt erfarna läkare, färre akademiker??

Lite paradoxalt för en högskola, i så fall. Ännu ett citat:

  • Förslaget till ny läkarutbildning innebär att kraven för läkarexamen skärps, och att utbildningstiden förlängs, samtidigt som tiden fram till legitimation minskar. Utan krav på allmäntjänstgöring (AT) efter examen kommer studenterna i betydligt högre utsträckning än i dag att kunna förutsäga när de kan få sin legitimation.

Förlängs utbildningstiden när tiden till legitimation minskar? Det resonemanget förstår jag inte. Allmäntjänstgöringen är en utbildningstjänst och som AT-läkare har man rätt att inte behöva ta eget ansvar i samma utsträckning som man gör efter legitimationen. Om AT slopas utan att motsvarande tid läggs till mellan utbildningsstart och legitimation så förkortas utbildningen!

Att landstingen anställer icke legitimerade läkare som arbetskraft idag, ”vik ul” som det heter, läkare som har examen men inte gjort allmäntjänstgöring – är det ett argument för att slopa AT?

Men det är förstås inte utbildningstidens längd som är avgörande för kvaliteten, det är innehållet. Enligt artikeln kommer den nya utbildningen

  • att bidra till en effektivare sjukvård, med förbättrad hälsa hos befolkningen och minskade kostnader för problem relaterade till brister i patientsäkerhet och kvalitet. Med de nya målens starkare betoning på träning i vetenskapligt och kritiskt tänkande kommer de nya läkarna att bättre hantera den expansiva kunskapsutvecklingen.

Det kanske är rätt? Blir intressant att följa vad som händer, t ex högskolornas reaktioner. Och landstingens.

av

Surrogat

Funderar på om jag ska ge mig på att skriva om det här med surrogatmödrar, som är på tapeten nu. Ska vi ha det?

Ämnet känns svårt och jag behöver fundera mer på vad jag tycker och framför allt vilka argument som känns relevanta och kan försvaras.

Kommer att tänka på Erwin Bishofberger och den lilla föreläsning han en gång höll för oss, ett gäng läkare och sköterskor med intresse för medicinsk etik. Det var min första kontakt med honom och jag glömmer aldrig hans ord om mänskans rätt. Han sa (ungefär) så här: ”Djuren har rätt att göra allt de kan göra. Människan har inte rätt att göra allt vi kan göra. Vi måste alltid ta etiska hänsyn.”

Några politiker har kommenterat förslaget om surrogatmödraskap med det faktum att det nu är möjligt och att vi ska vara moderna och hänga med i utvecklingen. Då längtar jag efter Bishofberger! Tyvärr finns han inte längre ibland oss. RIP.

Jag får försöka återkomma i ämnet.

av

Nu blev det rätt

Inte för att jag vill lägga mig i nåns inrikespolitik men visst känns det bra att president Obamas sjukvårdsreform fick godkänt av deras Högsta domstol. Bra för samhället och en rejäl känga i baken för bakåtsträvarna. Se nu till att vinna presidentvalet i höst också, så dom inte kommer och ändrar tillbaka igen. Nästa gång blir det nog svårt, om fyra år, att gå tillbaka, när människor har vant sig och förstått vad det handlar om.

Läs SvD här.

av

I andra tankar

Välkommen till min nya blogg I andra tankar. Allt oftare skriver jag om andra saker än det som har koppling till läkaryrket och sjukvården. I fortsättningen ska den här bloggen, necesse est, därför koncentreras kring den kategorin. Den nya bloggen, ja där kan jag skriva om ditt och datt och lägga in nya bilder och ha mig! Så får det bli.

av

Göra eller vara

Magnoliaknopp (liksom näktergalen en underbar upplevelse om våren)

Igår hörde vi näktergalen vid Ekholmsnässjön. Hunden bryr sig inte mycket om sånt men väntar snällt när jag stannar för att lyssna. Där i den skuggiga miljön med näktergalens sång och mycket annan fågelsång också tänker jag igen på vad som är ”ett värdigt liv”. Gårdagens blogginlägg och kommentarer som kommit har fått mig att inse att jag vet alldeles för lite om ALS, vilka som drabbas och hur de har det.

Näktergalen väcker minnen från andra vårar och får mig att tänka på Chopins nocturner. (Fråga mig inte varför, det tänker jag inte berätta här.)

”Vad gör du nuförtiden?” – en vanlig fråga när man träffar gamla bekanta. Om man då skulle svara ”Jag gör ingenting. Jag är!” – vad blir reaktionen då? Eller när nån frågar ”vad ska du göra?” och man svarar ”jag ska bara vara”. Det är lite floskligt, det där med ”att bara vara”. Och egentligen är det ju fel. Varandet är också ett görande för en tänkande och reflekterande människa. Det är värdigt liv – oavsett om man kan vifta på händer och fötter eller kanske t.o.m. öronen.

Att stå i skogen och vara en person som kan gå och stå och vifta på många kroppsdelar (men inte just öronen i mitt fall, vilket min Mamma kunde!) och att höra näktergalen och tänka att det låter underbart nu igen, ännu en vår! Något att känna tacksamhet för! Det gör jag. 🙂

I förra blogginlägget har en person i kommentarsfältet lagt in länk till en norsk stödgrupp för ALS-sjuka, deras FB-sida. Jag upprepar den gärna här.

av

Ge ALS-patienter andningshjälp!

Jag fastnade i TV-filmen om dansken Birger Bergmann, som sedan mer än tio år är totalförlamad pga. ALS och lever tack vare respirator. Ett aktivt liv, uppenbarligen. Se den på SVT Play här.

I filmen görs jämförelser mellan dansk och svensk hjälp till ALS-sjuka. Skillnaden är stor, den är livsavgörande. I Danmark erbjuds människor respirator för att kunna leva vidare, i Sverige sker det inte.

När jag var ung narkosläkare fick jag lära mig att inte lägga en ALS-patient i respirator. Inte! Varför då då? Jo, dom skulle inte kunna ”komma ur” och det var oetiskt. Den akuta situationen som narkosjour är att ställas inför en patient som drabbats av andningssvikt och som behöver andningshjälp. I de allra flesta fall är andningsproblemen behandlingsbara och patienten kommer att andas själv senare, när man behandlat vad-det-nu-är som orsakade andningsproblemen (lunginflammation m.m.). Men om det handlade om en kronisk svikt så skulle man alltså avstå från att ge den akuta andningshjälpen med respiratorbehandling. Inget vanligt förekommande problem, tack och lov.

Det där var på 1980-talet. På den tiden fanns inte de tekniska hjälpmedel som finns idag. Hemrespiratorer fanns inte. Elektriska rullstolar med dagens finesser fanns inte. Datorer där en förlamad person kunde kommunicera med hjälp av ögonrörelser fanns inte.

Men idag finns allt det där. Och Birger Bergmann är ett levande bevis på att det visst kan vara god livskvalitet att leva med andningshjälp. Han är inte ensam.

Det är svårt att förstå att den svenska sjukvården inte har kunnat ställa om när den tekniska utvecklingen har lett till de möjligheter som finns idag. Eller kan den det? Ja, i andra sammanhang har det gått bra. Ofrivillig barnlöshet är inte längre det problem för unga par som det var på den tiden. I det fallet anses det etiskt rätt att satsa resurser på att hjälpa människor.

Varför inte när det gäller att bevara livet på ALS-patienter?

Är det en riktig prioritering?

I filmen ”Mitt lyckliga liv som grönsak” träffar Birger och hans familj en olycksbroder i Göteborg och dennes familj. Mannen har inte fått erbjudande om respirator och dör innan det hinner ordnas så att han kan komma till Danmark och få den hjälp han önskar och behöver.

Varje krona som sjukvården använder för att behandla tillstånd A är oåtkomlig för behandling av tillstånd B. Det handlar alltid om ett val. I Sverige har det gjorts en massa utredningar om prioriteringar hit och dit. Lagen föreskriver:

Vården skall ges med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans värdighet. Den som har det största behovet av hälso- och sjukvård skall ges företräde till vården. (Hälso- och sjukvårdslag 1997:142)

Och hur skall det där med ”största behovet” värderas? Jo, det finns beslut på det också. Nämligen Riktlinjer för prioriteringar, baserade på tre grundläggande principer; människovärdesprincipen, behovs-solidaritetsprincipen samt kostnadseffektivitetsprincipen.

Dessa principer har kommit att kallas den etiska plattformen.

Människovärdesprincipen: Alla människor har lika värde och samma rätt oberoende av personliga egenskaper och funktioner i samhället.
Behovs-solidaritetsprincipen: Resurserna bör fördelas efter behov.
Kostnadseffektivitetsprincipen: Vid val mellan olika verksamheter eller åtgärder bör en rimlig relation mellan kostnader och effekt, mätt i förbättrad hälsa och förhöjd livskvalitet, eftersträvas.

Och vad säger lagen när det gäller hur sjukvården skall prioritera mellan olika behov? Är det upp till den enskilde läkaren att bestämma om man ska satsa resurser på ofrivillig barnlöshet eller att hjälpa ALS-patienter att leva? Nej, det finns föreskrifter om hur de ska prioritera mellan olika behov. Behoven är indelade i 4 prioriteringsgrupper och i den högst prioriterade – Prioriteringsgrupp I – finns:

• Vård av livshotande akuta sjukdomar
• Vård av sjukdomar som utan behandling leder till varaktigt invalidiserande
tillstånd eller till för tidig död
• Vård av svåra kroniska sjukdomar
• Palliativ vård och vård i livets slutskede
• Vård av människor med nedsatt autonomi

(http://www.regeringen.se/content/1/c4/27/81/023925cd.pdf)

Glasklart, inte sant?

Med den etiska plattformen och den tydliga prioriteringsordningen… hur kan någon då hävda att det är oetiskt att hjälpa en ALS-patient med respirator?????

—

Blir intressant att följa debatten om det här framöver! Till att börja med Sveriges Radio P1 i eftermiddag (Nordegren i P1 kl 15-03).

Ovanligt i Sverige att Als-patienter får permanent respirator (DN 21/5 -12)

”Jag glädjer mig över att finnas till” (DN 21/5 -12)

Tillägg 29/6: Läs också kommentar av marjo syri nedan.

av

Lönsamma bröst

Silikoninläggen är på tapeten, kan man säga. Ingen har väl missat rapporteringen i media om riskerna med usel kvalitet på silikonkuddar som kvinnor låter omtänksamma altruistiska plastikkirurger operera in.

Nu berättades det på nyheterna att Socialstyrelsen anmodat alla vårdenheter som gjort det att kontakta patienterna, de som fått de sämre silikoninläggen inopererade. Privata plastikkirurger har dock inte gått myndigheten till mötes och säger att de inte kan kontakta sina patienter. Av sekretesskäl. Har ni hört en sämre bortförklaring någon gång?

Det verkar som om de VILL bli betraktade som profitörer och inte som seriöst verksamma läkare. Konstigt!

Dessutom är det orimligt att skattebetalarna ska bekosta utbyten av implantat eller andra komplikationer till såna ingrepp.

Läs mer här och här.