Tiopentalgåtan

Nu kom Socialstyrelsens rapport med det positiva beskedet att vården gått rätt till och enligt regelverk och alltihop. Det gällde tillsyn av sjukhuset där ett spädbarn dog och en läkare häktades som misstänkt sedan rättsmedicinsk undersökning visat hög halt av sömnmedel.

Men Socialstyrelsens slutsatser betyder inte att ett brott inte har begåtts. Såvitt jag förstår bygger deras utredning på granskning av journaler, lokala riktlinjer och rutiner, intervjuer med personal och chefer osv och fynden ställs mot övergripande regelverk i föreskrifter och medicinska vårdprogram. Om tiopental funnits journalfört hade man kunnat yttra sig om det också. Nu gjorde det inte det och ändå har barnet uppenbarligen fått det. Om alltsammans inte är ett misstag, sammanblandning av prover eller att nån mixtrat med provet.

Alltså för tidigt att som Läkarförbundets ordf. dra en lättnadens suck och slutsatsen att det hela är över. Ska man spekulera om det blir ett åtal? Jag tycker det verkar luta åt det. Något finns som kastar misstankar på den läkare som så dramatiskt anhölls i våras. Vad det är vet vi inte.

Barmhärtighetsmord förekommer. Ett läkemedel i dödlig dos kan ha tillförts i lönndom, senare uppmätt som hög koncentration i blodet hos barnet. Det här kan vara ett barmhärtighetsmord och därför rätt att göra polissak av. Oavsett om vården tidigare skett enligt regler, vetenskap och beprövad erfarenhet. Vilket är det enda Socialstyrelsen kan uttala sig om.

Jag kan tänka att det är bra för alla parter att det blir ett åtal och en rättslig prövning. Alla kort kan läggas fram och den misstänkta läkaren får möjlighet att försvara sig. Det är bra. Utan att veta något om henne överhuvudtaget kan jag föreställa mig att det kan kännas bättre för henne att få tillfälle till det. Hellre än att allt läggs ner och frågetecknet kvarstår.

Läs mer i SvD och Dagens Medicin.

Starka känslor om circumcisio

Nu debatteras i hätska ordalag SKL:s rekommendation att rituell omskärelse ska göras inom landstingens hälso- och sjukvård. En opinionsundersökning i Svensk Barnkirurgisk förening visar att två av tre kirurger ställer sig negativa till att medverka. Detta rapporteras i Dagens Medicin som haft flera artiklar i ämnet de senaste månaderna, alla följda av en intensiv och arg debatt i läsarkommentarerna. En sak som tyckarna tycker olika om är huruvida rituell omskärelse är laglig i vårt land eller inte. Såvitt jag förstår är den det när det gäller gossar men inte flickor.

Jag har tidigare skrivit en del i bloggen om rituell omskärelse på pojkar och har nog tyckt att det är rätt att låta den ske i professionella händer. Med motiveringen att oproffsiga metoder som praktiseras utanför sjukvården medför skador och komplikationer som är värre än att bli av med förhuden. Så länge det är tillåtet med omskärelser så måste det väl vara bättre att den görs skickligt än oskickligt. Om sjukvården vägrar medverka ökar riskerna för de småpojkar vars föräldrar inte vill eller törs avstå ingreppet. I princip är det, tycker jag, fel att omskära men här kanske man måste vara pragmatisk snarare än principfast. Det är kollision mellan etiska principer och frågan är verkligen komplex.

Sociokulturella skäl framhålls som viktiga av en intervjuad läkare i radio häromdagen (har tyvärr glömt hans namn). Det, snarare än religiösa. En bra debattartikel av en kirurg för nåt år sen redovisade fakta om judiska familjer, att fler och fler avstår omskärelse. Jag hänvisade till den i ett tidigare inlägg.

Att läkare vägrar operera kanske på sikt kan bidra till förändring av värderingar och att den här traditionen försvinner. Men det kan nog ta tid och många småpojkar riskerar hamna i oskickliga omskärares ”våld” och drabbas svårt.

Kanske vore det bäst att ändra lagen och förbjuda rituell omskärelse även av pojkar?! Fler föräldrar skulle nog då tänka efter en gång till innan de låter det ske. Och för de barn som omskurits bör införas rätten att som myndig ställa föräldrarna till svars och erhålla ett rejält skadestånd. Och en ursäkt.

Sorgligt om sorg

Idag blev jag berörd av artikeln i DN av en kvinna vars man avled plötsligt. Den handlar om hur det gick till efteråt, på sjukhuset, då hon inte fick den tid och det stöd hon behövde. Åkte hem med mannens kläder i en påse efter några timmar med en ”empatisk akutläkare och sjuksköterska”. Men skulle ha behövt mer tid, mer stöd.

Det är mycket illa att det går till så på ett sjukhus som i sin vision stoltserar med ord som ”mest framstående” och ”de mest nöjda patienterna”.

www.karolinska.se: "Vår vision"

Man frågar sig vem som är patient när en person förs in avliden till sjukhuset efter plötslig död i hemmet. Ses inte närmast anhörig som patient?

För snart tio år sedan jobbade jag fortfarande inom intensivvården och minns att på mitt sjukhus skrevs åtgärdsprogram för sådana situationer. Det finns resurser – sjukhusen har tillgång till präster, psykologer och kuratorer, personer som inte är vårdpersonal och därför inte behöver vända ryggen till för att ägna sig åt levande men sjuka patienter som konkurrerar om deras tid. Att ett av vårt lands ”finaste” sjukhus skulle sakna en plan för hur de tar hand om anhöriga vid fall med plötslig död är en gåta. Det är knappast en resursfråga.

Men såklart, när inriktningen är Forskning och Framtid är det väl svårt att också ha ett varmt hjärta för den som faller utanför dessa spår? Kanske sjukhuset bör lägga till något om den saken i sin självbild?

Har omhändertagandet av anhöriga försämrats i vården idag? Mina insiderbilder av sjukvården börjar bli lite föråldrade. Jag nämnde ovan om åtgärdsplan för anhöriga vid det sjukhus där jag jobbade. Och jag har fler exempel från den tiden om krisgrupper i beredskap att hjälpa människor i den här kvinnans situation. Finns dom inte längre kvar? Vad har hänt?

Brännande

För en tid sen när jag skulle köpa handsprit på apoteket insåg jag att denna produkt blivit en riktig storsäljare. Massexponerad, slut i den mindre handväskeanpassade förpackningen, flera kunder köpte samma. Och häromkvällen på en middag ute på lokal tar en i sällskapet fram en flaska och skickar runt så att vi alla kan sprita oss före maten. Och det uppstår ett litet samtal om vikten av hygien, hur vi beter oss när vi åker tunnelbana och undviker att ta i saker som andra tagit i etc.

Det är förstås bra. Att hålla undan för smitta via händerna, menar jag. Och de flesta av oss tänker nog att det är mer eller mindre riskfritt. Man kanske torkar ut huden en smula, men det är ju lätt åtgärdat.

Riskfritt? Glöm det! Om man inte låter spriten torka på händerna kan man börja brinna! Det har hänt flera gånger rapporterar Dagens Medicin här. En liten varning utdelas härmed. För det är ju inte avsikten att elda upp bakterier och virus. Eller att handgripligen flambera maten när man går på krogen.

Sommarhöst

Det kunde ha varit en sommardag. Lite kyla i luften och mörkt redan vid halv åtta… nejvisst, det är höst. Ett annat tecken är dessa små sötisar där i skogen. Här avbildade med blixthjälp i dunklet bakom utedasset.

Skärgårdslingon

Soliga dagar och jag kan sitta ute och läsa färdigt Musikanternas uttåg, som fängslat mig under hela läsningen av boken. Liksom andra böcker av P.O. Enquist. Den beskriver bland annat hur sågverksarbetarna hade det vid 1900-talets början i Västerbotten. Och jag associerar till sommaren 2009 och bärplockarna från Thailand. Dom som skuldsatte sig med sina små risfält som pant för att betala biljetten hit och reste med förhoppningar om en årsinkomst intjänad på två månader i svenska bärskogar. Men som kom hem till sina skulder utan några pengar alls. Någon tjänade mycket på det. Bemanningsföretaget i Thailand och dom svenska bärdirektörerna.

”Den enes bröd, den andres död” skriver Sven Britton som slutkläm på sitt inlägg i SvD om otillständig prissättning på influensavaccin.

Ja, så är det. Somliga tjänar storkovan på andras arbete, nu som för hundra år sen. I Sverige.

Farlig livskraft

Idag har SvD nyhetsinslag om de multiresistenta bakterierna och ett reportage om ett av de nyfödda barnen som drabbades men överlevde. I Västerås var det. Sju små barn blev sjuka i samma infektion med multiresistenta bakterier. Man kan just undra hur spridningen gick till. Bakterier brukar inte kunna hoppa från säng till säng eller från kuvös till kuvös. Föräldrarna tar bara i sina egna barn. Alltså: personalen eller skötbord/ liknande i den mån de används. Otrevligt att tänka på att de som jobbar i syfte att rädda små prematurer till livet i stället bidrar till deras död. Jo, några av dem klarade sig inte. Det går kanske inte att fastställa att det var just infektionen som blev orsak till det. Men den hjälpte väl till att försvåra läget, det kan man nog lugnt påstå. Eller snarare: oroligt.

Det är nog snart två år sen jag hörde en av Sveriges främsta experter tala inför publik om hotet från de multiresistenta bakterierna och att det redan är för sent att förhindra deras spridning. Det enda sättet är den bedside-hygien som minskar risken för att personal för över smittämne från en individ till en annan. Men antibiotika saknas och med tanke på den tid det tar att utveckla nya är det också långt bortom överskådlig tid innan det kommer att finnas. Stämningen i lokalen var förstämd, kan jag säga.

En annan lika viktig bit är att sluta använda bredspektrumantibiotika vid vanliga infektioner, det som är den främsta orsaken till att resistens/ motståndskraft utvecklas. Och bakterier bryr sig inte om nationsgränser, så det behövs att läkare ändrar förskrivningsvanor överallt. Sverige har hittills haft en bättre situation än många andra västländer, men det ändrar sig nu snabbt.

Det är så himla lätt gjort att råka slarva med sånt, tyvärr, och mycket mänskligt. Ännu har man inte så god kontroll av hygienrutinerna överallt. Det finns bestämmelser men det är följsamheten som är svårare att kontrollera. Och läkargruppen har väl inte de bästa omdömena i det avseendet, om man ska generalisera. Menar inte att man ska skylla på dom. De har ju trots allt färre hudkontakttillfällen med patienterna än den omvårdande personalen.

Det här är kanske farligare än både svininfluensa och klimathot för människors överlevnad och hälsa. Skönt att det börjar pratas om lite mer nu. Men det ändrar ju inte att det är för sent att göra nåt åt det, för de närmaste tiotalet år eller så.

Lite mer kött på benen i Dagens Medicin här och här och från Strama här.

De resistenta bakterierna har lärt sig överleva i en antibiotikarik miljö genom anpassning av sina försvar. Det är livskraftigt av dom. Svårt att veta om mänskligheten kan lära sig leva med bakterier i en miljö där antibiotika används bara när det är absolut nödvändigt. Det är ju överanvändningen och felanvändningen som har gett upphov till nuvarande elände.

Jobbigt för AT

Läser i Läkartidningen om en undersökning som visar att mellan 1/4 och 1/3 av AT-läkarna funderat på att byta yrke. Detta till följd av bl a hög arbetsbelastning och små möjligheter att påverka den egna arbetssituationen. I samma veva har AT-läkarnas ranking av tjänstgöringens  placeringsort (sjukhus och öppenvård) presenterats. Till min personliga glädje har mitt gamla sjukhus i Västervik klättrat till plats 6. Grattis Västervik! Säkert välförtjänt.

Mindre positivt är förstås det faktum att så stor andel av de unga läkarna upplever arbetssituationen så pressad att avhopp från yrket dyker upp som lösning. Det har jag svårt att känna igen från min egen AT-tid. Men den ligger å andra sidan långt tillbaks i tiden. Då på -70-talet kanske förutsättningarna var bättre att känna stöd och uppmuntran från arbetskamrater.

Det var förstås ingen dans på rosor. Hög arbetsbelastning och känsla av stort ansvar, ja, så var det då också. Men samtidigt mycket av kamratstöd från AT-kompisarna och från övriga läkare, både halvgamla och de seniora. Och en allmänt god stämning på arbetsplatsen med positiv återkoppling när man gjort nåt bra. Det kanske är nyckeln till trivsel. Den som sliter och släpar, jobbar nätter och helger, oroar sig för misstag, begår misstag (men oftast utan allvarliga konsekvenser tack och lov) osv. kan känna trivsel och må väl i yrket bara man får erkänsla och uppskattning. Och om man känner att man hela tiden lär sig mer och mer.

Från den äldre generationen hörs också klagan på otillräcklig helhetssyn och konflikten mellan de olika krav som ställs på läkare (artikel i Läkartidningen här). Hög kvalitet och god patientsäkerhet krockar med förbud att överbelägga. God dokumentation och uppföljning försvåras av utträngningseffekter… vad ska man avstå från för att få tid att dokumentera och analysera resultat? Är det resursfrågor? Kanske inte enbart.

Finns det en koppling mellan läkares frustration i jobbet å ena sidan och det faktum att bedside-insatser minskar och datorknackande ökar å den andra? Kanske också läkarna skulle må bra av att röra mer vid patienter och mindre vid tangentbord? Läs artikel i SvD idag.

Vilken del av läkarkåren mår bra idag? Och varför gör de i så fall det? Och om det nu är så illa ställt både i den yngsta och den mer etablerade delen av läkarkåren, varför är det ingen som gör nånting åt det? En ganska viktig sak kan man tycka, nu när vi redan står inför en hotande läkarbrist som riskerar förvärras om folk börjar hoppa av och byta yrke!

Misstag

Med tanke på den blunder jag gjorde i förra bloggposten (när jag godtog en nyhet som visade sig vara fel) känner jag att det är läge att göra något mer här i bloggen idag. Det får bli under mottot: Människor gör misstag.

Nedan återges därför en bild som kom fram i samband med rensning i gamla grunkor. Bilden, som är klickbar och kan ses i större format, visar ett mänskligt misstag.

Räcker det som fnissframkallande plåster på såren?

Scarpia i Arboga?

Dagens Korkboll är ingen hederstitel precis. Staden Arboga kanske inte förtjänar att en av dess ledande politiker förlänas en sådan. Men visst kan man tänka att det vore befogat…

Jag läser i SvD-bloggen (här) att kommunstyrelsens ordförande kräver att de som besöker biografen för att se direktsändning av opera från Metropolitan ska vara klädda i frack. Har förgäves sökt förstahandsinformation på kommunens hemsida.

Hur kan en ledande politiker (visserligen i en liten kommun, men i alla fall) lägga sig i en sådan fråga? Och vad är motivet till detta dekret? Hur många av hans väljare äger en frack eller har lust att hyra en för ett sånt tillfälle?

Själv har jag sett och njutit av direktsända operaföreställningar på Folkets hus i Hammarö kommun, också S-styrd. Ett litet evenemang utan stora åthävor med snackbar i pausen och prydlig, men knappast uppklädd publik.

Det är ett fantastiskt tillfälle att få njuta av högklassig musikteater när Met erbjuder direktsändningar via satellit. De som nappar på detta ger ju traktens invånare en möjlighet som annars bara storstadsbor har. Varför i all världen ska man lägga in hinder och svårigheter för människor att ta del av detta? Obegripligt!

Om inte… Hm, kan det vara så att en politikers personliga aversion mot vissa former av musik och kultur tillåts påverka hans maktutövning? Om jag vore arbogabo skulle jag nog känna mig lite illa till mods en sån här gång.

På sin hemsida (se inklipp nedan) skriver kommunen om ”ett engagerat kulturliv” och att ”många kreativa människor hämtar inspiration” i kommunen. Hm! säger jag.

Jag är inte den som slänger epitet efter okända politiker. Men här var det nära!

Urklipp ur Arboga kommuns hemsida

Urklipp från Metropolitans hemsida

Tillägg lite senare: Nu har SvD:s blogg lagt till att politikern ifråga har hört av sig dit och dementerat det där med fracktvång. Tydligen var det inte heller alls klart att det skulle ordnas nån operavisning via direktlänk från Met. Fel från början till slut alltså. Ja ja, jag får ta tillbaka alltsammans. Men jag hoppas arbogaborna får tillfälle att njuta Tosca från Met i oktober! Och vad gäller vem som var Dagens korkboll så kanske jag själv ligger bättre till för epitetet än kommunstyrelsens ordförande i Arboga?

Ett återseende

I vintras besökte jag Östersund några gånger. Vid ett tillfälle promenerade jag ner mot stranden och hamnade på en udde med utsikt mot Frösön. Där står en skulptur föreställande en man som håller ett barn intill sig. De ser på varandra och gnuggar näsor eller pussar.

I somras besökte jag Rottneros park i Värmland. Till min förvåning träffar jag där samma par.

Skulptören Olof Ahlberg (1876-1956) är konstnären bakom verket. Har googlat fram uppgiften och läser att hans skulptur ”Far och son” donerades 1921 till Östersund. En tidigare upplaga fanns 1917, som skänktes till Samfundet Manhem. Detta var en nationalistisk sammanslutning och tydligen var Ahlberg nazist, om man ska tro källorna.

Oavsett denna skamfläck så är skulpturen berörande i sin innerlighet. Att den också finns i Rottneros park har jag inte hittat något skrivet om.

Här är bilderna:

"Far och son" i Östersund. 2009-01-21

"Far och son" i Rottneros park. 2009-07-22

Och en fundering: Är konstverket anfäktat av konstnärens skamliga politiska värderingar? Är motivet med en atletisk välbyggd man kopplat på nåt särskilt sätt till nazistiska ideal?

Skarv i stan

Det är ett exempel på snabba förändringar i naturen när man kan iaktta skarv i den delen av Stockholms skärgård som utgörs av Lidingö och omgivande vatten. Första gången var nog för ett par år sedan, då den satt på en brygga på södra stranden. Idag såg jag en vid Gåshaga, där jag brukar promenera.

Förr seglade jag ofta längs ostkusten om somrarna. Då såg man skarv ibland, vid udda unika tillfällen, i Kalmarsund och lite längre upp. Aldrig nånsin i Stockholms skärgård. Sen spred dom sig till Bråviken och det skrevs upp som lite av en sensation. Nu är dom vardag för en som promenerar på Lidingö.

När jag var barn fanns inga fästingar och inga näktergalar i Hälsingland, där jag växte upp. Nu är dom där. Den ena mer välkommen än den andra (fast tvärtom, kanske).

Tidens gång, hå-hå-ja-ja!

Hustegafjärden 090909

En stund senare hamnar vi i skogen och träffar på den här gynnaren. Trodde dom skulle vara brungrågröna. Men den här var gulbrun och satt snällt stilla. Padda?

Kräldjur UNS

(Copyright: jag själv)

Smittande

Hörde på radion idag att det har bestämts (eller föreslagits?, kommer inte ihåg) att fotbollsspelarna i de svenska VM-kvalmatcherna rekommenderas att avstå från att ta i hand när de efter matchen tackar sina motståndare. Detta för att undvika smitta av svininfluensan.

Tidigare har det hörts om skolor där lärarna rekommenderades att inte ta barnen i hand vid skolstarten. Osv.

Och jag undrar för mig själv hur mycket som sker i syfte att Det Ska Se Bra Ut, oavsett om det är Bra eller Inte bra. Jag menar, har ni sett en fotbollsmatch nån gång? Står spelarna på avstånd från varann och sparkar bollen? Nä, dom går i ideliga närkamper om den. Och rör vid varann rätt många gånger under en match. Är det då så viktigt att hoppa över handhälsningen efteråt om man vill minska risk för smitta? Eller är det bara ett sätt för ansvariga i ledningen att förefalla omsorgsfulla och ansvarstagande? Tja, så kan man tänka.

En annan fundering jag haft kring det där med svininfluensan rör Sven Britton och hans åsiktsbyte när det gäller vaccinationer. Han ändrade sig ju från en ifrågasättande hållning till en stödjande, efter att han bevittnat en patient som blev dödssjuk. Det är nog bra att han gjorde det. Han vet säkert om att hans kritik av massvaccination spelar roll för läsarna. Och att hans nya hållning också gör det.

Men vad gör Sveriges Radio när de intervjuar Britton? Jo, koncentrerar sitt frågande kring det faktum att hans personliga känslor inför en svårt sjuk medmänniska påverkade honom. Som om det var det som var det viktiga. Jag hörde intervjun och blev förbluffad. Varför fokuserades frågorna istället inte på sakfrågan: argumenten för att stödja eller ifrågasätta massvaccinering??

Det är modigt att byta åsikt offentligt. Bra gjort, Sven Britton!

Tillägg 10/9: Det där hade jag fått om bakfoten. Handskakning efter fotbollssparkning. Det var Svenska Fotbollsförbundet som gett ut riktlinjer. Gäller alltså generellt för svenska fotbollsspelare. Hm! (Se SvD.)

Besök på Björkö

Turistande i närområdet kan för en lidingöbo innebära ett besök på Björkö i Mälaren. Trevlig biltur till Adelsö (inklusive gul bilfärja), promenad förbi Adelsö kyrka ner till en brygga fylld av komockor. Och sedan tio minuters båtresa med M/S Eskil till Björkö och tre timmar på ön.

Här finns fina anordningar för besökarna med restaurang, museum, vandringsstigar och tydliga diskreta vägvisare. På det som kallas Borgberget står ett högt kors som sattes upp på 1000-årsdagen av Ansgars ankomst år 830, fast det blev lite försenat och kom dit fyra år försenat, dvs år 1834. På 1900-talet tillkom kapellet efter initiativ av Nathan Söderblom, grabben från Trönö i mitt favoritlandskap Hälsingland, han som blev ärkebiskop och kämpade för ekumenik. Kapellet är litet men imponerande. Dörrarna är 8 m höga och fint smidda på utsidan och målade på insidan. I kapellet väggmålningar och skulpturer.

Enligt guiden som berättade under en timme vid olika platser skulle Ansgar vrida sig i sin grav om han fick klart för sig vad för sorts kors man satte upp 1004 år efter hans ankomst till Birka. Det är nämligen ett keltiskt kors och Ansgar var från Tyskland. Men det ser ju fint ut ändå och står väldigt bra till på en plats med utsikt vida omkring.

En trevlig utflykt var det. Och här är några bilder.

Ansgarskapellet

Ansgarskapellet

Vy mot Borgberget med Ansgarskorset

Aktiv dödshjälp – nej tack!

Nu har det gjorts en undersökning av attityder till aktiv dödshjälp, bl.a inom politiska partier. Det visar sig att SD är det parti där andelen tillskyndare är störst. Hm! Vilka associationer det ger…

Bland befolkningen är yngre mer positiva till dödshjälp än äldre. Inte så oväntat kanske, frågan ter sig väl mer abstrakt ju längre från att själv hamna i en sån situation man upplever sig vara.

Men jag, som förmodligen räknas som ”äldre”, följer trenden och är negativ. Vi ska inte ha aktiv dödshjälp. Ännu ett viktigt skäl att hålla ställningarna mot såna som SD!

God vård i livets slutskede, palliation och smärtlindring, ångestdämpning etc. i erforderlig dosering – JA. Men dödshjälp på beställning – NEJ, NEJ, NEJ!!!

Länk till nyheten i Dagens Medicin här. Har sökt efter rapporten utan att hitta den.

Vad händer egentligen i Iran?

Ett citat från en Facebook-kontakt (14 juni 2009, kl 15.23):

”My non-Iranian friend: Help spread the news of the outrage and disgust of the Iranian people with the election results. This is not the will of the Iranian people; they are mostly in shock or despair, and the braver ones are being mercilessly beaten on the streets. The Western media is not currently doing a great job of exposing this blatantly fraudulent election.”

Vad är det egentligen som händer i Iran? Spelar det nån roll för oss om landet har demokratiska val utan fusk eller ska vi verkligen bara strunta i det?

Pengar eller ära?

Ska läkare få extra betalt när de tar emot fler patienter? Det som kallas PFP – Pay for Performance – används redan vid flera mottagningar. DN skriver om det idag, här.

”Performance” i det här fallet är antal mottagna patienter och det är bara läkarna som anses stå för föreställningen, för det är bara dom som får extra betalt. Hur Performance i övrigt uppfyller målen när det gäller patientsäkerhet, medicinsk och annan kvalitet, patienternas trygghet, det goda bemötandet etc. ingår inte i värderingsunderlaget. Inte heller allt det extra arbete som varje patientfall genererar för övriga medarbetare på mottagningen.

Det är förstås problematiskt och har uppmärksammats av flera som använder systemet. Det betyder att man går in och kollar hur läkarna sköter sig och korrigerar i efterhand genom att tala tillrätta eller stänga av läkare som svischar igenom listan i alltför hög takt för att det ska anses rimligt bra. De patienter som blev föremål för dessa quickfixar får stå där med lång näsa. Liksom mottagningens övriga personal.

Varför inte istället införa ett system där man regelbundet återför och presenterar resultaten per läkare på en trevligt layoutad graf i personalrummet. Antal patienter, grad av patientnöjdhet (enkel enkät innan patienten går) m. fl. mått på kvaliteten i mötet kan här redovisas per läkare. Skulle inte äran att vinna månadens pris för Best in Show vara väl så intressant för den enskilde läkaren? Det kan ju sedan ingå i de årliga lönesamtalen och förhandlingar om framtida möjligheter på arbetsplatsen.

Då minskar risken för Fort-men-fel och ökar möjligheten för läkarna att göra ett bra jobb. Effektivitet handlar ju inte om hastighet. Effektivitet är graden av måluppfyllelse och i sjukvården är målen fler än enbart tillgänglighet, det har vi fått höra mycket om på senare år. Det är känt att människor skadas och dör pga felaktigheter i vården och patienternas säkerhet är förstås det viktigaste. Att styra läkarnas arbete med en morot som inte uppmärksammar den saken är att riskera suboptimering. Resultatet blir mindre effektiv vård.

För att inte tala om vilka signaler om värdegrund som skickas i ett PFP-system av det beskrivna slaget. Farligt, tror jag. Vad tror ni?