Lönsamma bröst

Silikoninläggen är på tapeten, kan man säga. Ingen har väl missat rapporteringen i media om riskerna med usel kvalitet på silikonkuddar som kvinnor låter omtänksamma altruistiska plastikkirurger operera in.

Nu berättades det på nyheterna att Socialstyrelsen anmodat alla vårdenheter som gjort det att kontakta patienterna, de som fått de sämre silikoninläggen inopererade. Privata plastikkirurger har dock inte gått myndigheten till mötes och säger att de inte kan kontakta sina patienter. Av sekretesskäl. Har ni hört en sämre bortförklaring någon gång?

Det verkar som om de VILL bli betraktade som profitörer och inte som seriöst verksamma läkare. Konstigt!

Dessutom är det orimligt att skattebetalarna ska bekosta utbyten av implantat eller andra komplikationer till såna ingrepp.

Läs mer här och här.

August i ryggan

August Strindberg i 50-årsåldern.

Igår började radion återutsända Strindbergsbreven (läs här), programserie från 150-årsjubileet av August Strindbergs födelse. Och i år uppmärksammas 100-årsminnet av hans död. Han var lika gammal som jag är nu när han dog och det är hisnande att fundera kring vad han skulle kunnat åstadkomma om han fått leva litet till.

De skriver om hans teckningar i tidningen nu, se här. Rubriken är ”Även Strindbergs teckningar var udda.”

Det trycks ibland lite för mycket på hur knäpp och kvinnofientlig Strindberg var. Och för lite på vilka lysande litterära verk han lämnat åt oss. Många av dem är synnerligen läsvärda och till alla som glupar i sig nya böcker som om det var ostbågar en fredagkväll skulle jag vilja skicka en liten uppmaning… att läsa Strindberg istället.

För oss lyckliga ägare till en iPad finns möjligheten att snabbt och enkelt ladda hem flera böcker av August S. – gratis eller nästan gratis. Exempel: Röda rummet, 5 kr. Jag har läst den förut, men läser den hellre en eller flera gånger till än att jag lägger ut 69 kr för en deckare av nån långhårig tant som skriver så man skriker av leda under läsandet. Har en pocketversion i bokhyllan och nu en också i paddan, som jag ändå har med mig. Med Strindberg i ryggan behöver man aldrig ha tråkigt!!

Tjänstekvinnans son, Hemsöborna, Det Nya Riket, Skärkarlsliv. Det räcker ett tag och kostar ingenting men ger desto mer!

(Bild: http://commons.wikimedia.org/wiki/File:August_Strindberg.jpg)

Betalt för gammal ost?

utgiven 1968

Igår läste jag Karin Thunbergs intervju med Felicia Feldt i SvD. Välskrivet som vanligt av Thunberg och intressant om Felicia, som nu kommer ut med sin bok Felicia försvann. Det är en självbiografiskt färgad roman, men en roman. Den röda tråden i intervjun är Anna Wahlberg, kändisen ni vet som blev så omtalad för Barnaboken en gång i tiden. Hon råkar vara Felicias mamma och får sina råsopar i den nya boken, om jag förstått saken rätt. Och nyss kom nyheten att Felicia ska vara med hos Skavlan nu på fredag. Det blir ju intressant. Då ska förresten Horace Engdahl också delta, vilket jag ser fram emot. Honom har jag haft ett ”gott öga till” länge, eftersom jag uppfattat honom snorkig, översittaraktig och irriterande PK, men jag börjar tro att jag har fel. Han har också kommit ut med en ny bok som fått en hel del beröm: Cigarretten efteråt. Säkert läsvärd.

Om Felicia Feldts bok är läsvärd får vi veta om tio dagar när den kommer ut och recenseras. Om vi tror på vad recensenterna tycker, förstås. Själv gillar jag titeln Felicia försvann. Hon råkar ju heta så, författaren, men det är förstås en liten vits på Cornelis´ visa med samma titel. ”Felicia försvann, kan någon säga hur, som fågeln ur sin bur. Som isen när det våras. Som kärlek när den såras….” osv osv. Sången finns på en av mina gamla LP, den heter Tio Vackra Visor och Personliga Persson, spelades in 1968 vilket nog är samma år jag fick den i present. Den innehåller också den fina Deirdres samba (Varje kväll vid åtta-tiden går jag stigen nedför berget. Och så hoppar jag på bussen som går till Copacabana… ni vet säkert vilken jag menar) och Somliga går med trasiga skor.

Samma år som Cornelis´skiva fick jag min första Sandemose En flykting korsar sitt spår. Jag har själv skrivit 1968 i den och kan dra slutsatsen att jag nog läst nånting av Sandemose när jag hörde Cornelis sjunga om Felicia. Men visan fick en större mening senare när jag såg kopplingen mellan visans Felicia och Sandemoses. Det var förstås sedan jag kommit att läsa hans Varulven resp. Felicias bröllop, flera år senare.

Egentligen hade jag förstås här tänkt att försöka blogga om vuxna barn som skriver öppenhjärtigt om sina föräldrar. Det har ju hänt förut på senare år att åldrade föräldrar får se ära och heder tagna av sig i sina bokskrivande barns alster. Vad betyder det att man som vuxen, när man lyckats ”göra upp med” en svår barndom och skriva av sig känslor och tankar som behövde rensas ut, att man också väljer att ge ut det till allmän försäljning? Varför är det viktigt? Blir det viktigt av det skälet att föräldern råkar ha varit framgångsrik och att man anser att allmänheten behöver få en mer balanserad bild av den kända personen ifråga? Och vad ska allmänheten med den bilden till i så fall? För en allmänhet är ju den kända personen känd för något som inte har med hans eller hennes roll som förälder att göra. Kanske är det annorlunda när det som i Felicia Feldts bok handlar om en mamma som blivit känd för att vara en riktig mammaexpert? Jag vet inte.

Om en bok ska handla om en förälder så är det mer sympatiskt om den är kärleksfull, snarare än nedgörande. Tycker jag. Annars kan man lika gärna ge sjutton i att ge ut den. Skriva den som terapi – ja. Men ge ut – njaääe!

2012-01-11 Korrigering och tillägg: Jag har skrivit att vi får vänta tio dagar på recensioner, vilket är fel. Men det stod så på Weylers förlags hemsida: ”Recensionsdag 21 januari”. Hur som helst… idag ser jag recensionen i DN av Felicia Feldts bok. Här kan du läsa den.

Dessutom har jag gjort mig skyldig till ett annat fel: titeln på Cornelis Vreeswijks visa är Felicia adjö.

Det går utför!

Nu har forskningen visat att vettet börjar försvinna redan i 45-årsåldern, inte i 60-årsåldern som man har trott förut. Jag har alltså haft en pågående fördumning i arton år, inte tre som jag gått och tänkt. Huvvaligen! Läs mer här.

Man ska förstås inte dra för långtgående slutsatser av forskning. De 7 000 undersökta personerna kanske hör till en snabbdegenererande sort, vad vet man om det? Och själv kan man ju kanske höra till en sort där hjärnan förblir alert, inlärningsvillig och blomstrande skön ända upp i jagvetintevad, nionde decenniet kanske? Eller också är den egna upplevelsen en bedräglig sak… ja, hur ofta händer inte det?

Nej, kanske bäst att göra som de kloka säger: Hålla tyst och verka dum i stället för att öppna munnen och undanröja varje tvivel. Och nöja sig med vetskapen att mycket kan kompenseras, t. ex med erfarenhet och en ökad självkännedom.

Önskar alla dumma sextioplussare (och alla andra) en skön kväll!

God helg!

”Jag har ändrat mig…”

Bergochdalbana (källa: www.fotoakuten.se/gratisbilder)

Hur ofta ändrar vi oss? Visst är det väl sant att vi har en benägenhet att ändra uppfattning, byta fot, välja en annan väg. En mänsklig rättighet, ett uttryck för vår ”fria vilja”. Jag åkte berg-och-dalbana i höstas fast jag för många år sedan bestämde mig för att aldrig mer göra nåt sånt. Nu har jag bestämt det igen. Men just då ändrade jag mig. I Sverige skiljer sig 20 000 par, det är alltså 40 000 mänskor som ändrar ett beslut dom tagit tidigare i bästa förstånd. Nåja, vad som kanske kändes som bästa förstånd i alla fall.

Det finns massor med exempel på att man ändrar uppfattning. Och det är därför fullständigt rimligt att räkna med att en medmänniska kan tänkas göra det.

Varför skriver jag om det här? Jo, nu har en läkare anmälts för att ha givit en blodtransfusion till en kvinna som i förväg sagt att hon inte – absolut inte – önskade det, även om det verkligen skulle behövas. Läkaren kan motivera sitt handlande utifrån sitt professionella uppdrag och läkaretiken. Hon kan dessutom motivera det med att hon i stunden när beslutet skulle tas inte kunde vara säker på att patienten fortfarande hade samma uppfattning. Hon kunde ju ha ändrat sig!

Hur många gånger har du ändrat dig? Har det nånsin hänt att du beslutsamt gått fram till en aktivitet för att i sista stund ändra dig, när du insåg att det kändes alltför farligt, alltför avskräckande? Finns det något som säger att man agerar annorlunda bara för att man tillhör en religiös sekt?

I efterhand går det att resonera kring det skedda. Men bara om man överlever. Är man död finns det inga som helst möjligheter att uttrycka vad man egentligen hade för uppfattning just i den stunden när man stod inför ett ödesdigert val.

Det ska bli intressant att följa hur fallet bedöms. Blir läkaren fälld för att ha gått emot patientens önskan? Eller får hon stöd för sitt handlande som skett i syfte att rädda patientens liv?

Läs om fallet här.

Gott Nytt År

En fin nyårsafton med sol, frasiga frostiga löv och lite vind. Vi går runt Gåshagaudden, det är ovanligt högt vattenstånd och den lilla sandstranden är helt dränkt där i Hustegafjärden.

En sån här dag manar till stora tankar, vi kommer in i ett nytt år, livet ändrar sig litegrann. Ja, så känns det kanske i alla fall. En sån här dag går tankarna till de kära som inte längre är med oss, som vi älskar i alla fall. Och saknar. Och kanske tänker vi också på våra egna liv och tiden som går, nu ännu ett år. Vi som lever här i högan nord ser fram emot Våren, ljuset återkommer och den där pånyttfödelsen av naturen vi är så vana vid.

Redan har nyårshälsningar utväxlats med släktingar som bor i delar av världen där det magiska strecket passerats. Här är ännu bara eftermiddag.

Utanför oss på vattnet simmar ett par storskrakar. En av dem får vara med här och bistå mig när jag säger Gott Nytt År till alla och envar.

Sparka av och ge tack

Kick-off, bake-off, hotpants, halloween… hur många exempel kan man egentligen hitta på olika influenser från USA i den svenska kulturen? Idag är fjärde torsdagen i november och därmed Thanksgiving Day i det stora landet i väster. När får vi också den till Sverige? Och vad säger de som värnar den s.k. svenskheten om detta? Äts det hamburgare och dricks coca-cola nån gång ibland på deras möten?

Se där några frågor som jag inte har nåt svar på.

Snömos om äldreomsorgen

Mycket har det varit om äldreomsorgen på sistone och politikerna uttalar sig hit & dit. Ett vanligt argument från ena hållet är att alla skattepengar som avsatts för äldreomsorg ”ska gå till de äldre”. I första hand ska det inte gå till några ägare som vinst. På så sätt blir det nästan som ett argument mot privata entreprenörer inom äldreomsorgen överhuvudtaget. Men är det det som avses verkligen?

Den ilska som uppvisas hos motståndare till privat drift av äldreboenden grundas på en grumlig analys av frågan. (Om inte ilskan är spelad och bara syftar till att dra växlar på att vi alla blev upprörda av berättelserna om vanvård och skatteflykt och därmed ragga stöd i opinionen).

”Alla skattepengar ska gå till de äldre”. ???

Jag undrar: vad är det för skillnad på pengar som går till löner och pengar som går till läkemedel, lokaler, material, mat osv. osv. Är det möjligen obekant för de här debattörerna att de som producerar dessa varor är vinstdrivande företag? Och att de får del av skattepengarna när de säljer till äldreboenden t ex. Varför skulle inte företag som producerar tjänster också kunna vara vinstdrivande företag? De måste ju faktiskt drivas rationellt för att klara sig och den som säljer undermåliga varor och tjänster klarar sig inte i konkurrensen.

Kommunens ansvar är att säkra kvaliteten och som jag ser det ligger den allra största delen av ansvaret för vanvård – när det förekommer – på kommunpolitiker som undandrar sig sitt ansvar och inte förstått vad de har åtagit sig att göra.

Just nu intervjuas Lena Hallengren i radion och hon lägger allt ansvar på regeringen. Samma argument. Ingen nämner kommunpolitikernas ansvar. Men om man inte vill ha in entreprenörer som flyttar pengar till skatteparadis så kan man faktiskt lägga in det som ett kriterium i sin upphandling. Utöver noggrant formulerade krav vad gäller kvaliteten, vilken nivå ska den hålla (konkretiserat!), hur ska den redovisas och med vilka intervall. Och dessutom måste kommunpolitikerna följa upp hur det blev. Istället verkar det som om kommunpolitiker är mest intresserade av sina egna upphöjda positioner hemma i byn. Snömos, snömos!!

Vems förtroende begär du?

Håkan Juholt säger om SVT:

De tror att man ska komma så fort de knäpper med fingrarna, så är det inte alls. Jag ställer inte upp på det.

Vad ska man tänka om det? Vems uppdrag har politikerna? Vems förtroende begär de?

Om den saken kan jag tänka att politiker är i allmänhetens tjänst, i väljarnas tjänst, i samhällets tjänst. De ska f-n i mig visst komma när allmänheten = public service ”knäpper med fingrarna”. I stort sett.

Har somliga blivit så fina och uppblåsta att de tror att de kan diktera villkoren? Passa dig så du inte spricker av uppblåsthet!!!

Jag finner det mycket ointressant att ens bry mig om en politiker som ser sitt uppdrag på det sätt den här mannen verkar göra!

SvD här.