Kroppslig plikt?

I P1 i förmiddags diskuterades om man har rätt att inte ta någon i hand när man hälsar. Mitt intryck av samtalet var att det var starka känslor för frågan och en harmsenhet över att någon kan välja att inte handhälsa. Jämförelse gjordes mellan det fall som nyligen beskrevs (här och här) och en händelse i USA när en svensk bevittnat hur man i möte mellan företagsledning och arbetare konsekvent undvek att skaka hand med dem i personalen som hade afroamerikansk härkomst.

SvD.se har en omröstning på frågan ”Är det ok att neka att skaka hand av religiösa skäl?” och nästan 9000 personer har röstat, varav 75% säger Nej.

Men jag vet inte, jag. MÅSTE man verkligen ta en annan person i hand när man hälsar? Det kan ju finnas alla möjliga skäl till att avstå. Man kanske bär på en smitta som man inte vill dela med sig av. Man kanske är rädd för smitta från andra, inte så ovanligt i svininfluensans tidevarv. Man kanske ogillar fysisk kontakt med främmande personer.

Ska det verkligen vara tvingande att handhälsa?

Många verkar som sagt tycka det. Jag håller inte med. Min kropp är min och jag bestämmer själv vem jag vill ha närkontakt med. I praktiken innebär det för min del att jag gärna handhälsar, jag är inte rädd för smitta eller den typen av kroppskontakt. Men jag vill ha rätten att någon gång, om det känns så, säga Hej, jag hälsar utan handtryckning eftersom… det-eller-det. Artig och vänlig kan man ju vara ändå!!

Det handlar väl ytterst om varför man väljer som man gör! Om skälet är personligt, tycker jag inte det är fel att avstå handhälsning. T ex brukar jag vara försiktig med att handhälsa på barn. Barnet kan uppleva det obehagligt närgånget när en vuxen ställer krav på fysisk närhet.

Att en man med viss religion avstår handhälsning med en kvinna tycker jag inte är något att uppröras över. Om man tolkar det som ett uttryck för respekt och hänsynstagande är det snarare berömvärt! Vi svenska kvinnor är inte vana vid det bemötandet och kan förstås tolka det som en kränkande behandling. Jag har själv varit med om att min utsträckta hand nonchalerades och det kändes mycket konstigt. Den andra var en man utan särskild religion men uppvuxen i en helt annan kultur (Australien på 1980-talet). När man väl lärt sig det så kan man tycka att det är fånigt. Men inte kränkande!

Är Kottlasjön inte en sjö?

Läser en kolumn i SvD om SCB:s årsbok (här). Skribenten filosoferar kring själva det vetande man kan hämta där och t ex konstruera frågesportfrågor ur. Så här står det:

Fråga: Endast två kommuner saknar insjöar. Vilka?

Svar: Lidingö och Vaxholm. Som jämförelse har Arjeplogs kommun flest insjöar med sina 4700.

Jag studsar! Inga sjöar på Lidingö???

1,5 km från där jag bor (på Lidingö) finns Kottlasjön. Nu på vintern finns där en plogad bana där jag åkt skridskor några gånger. En trevlig runda på sådär 3 km hela vägen runt. På sommaren badar mänskor längs en liten sandstrand. Jag har paddlat på sjön. Där finns änder och andra sjöfåglar, ungdomar har picnic på en berghäll på andra sidan sjön. Bävrar har synts i området (och jag har sett en rishög som förmodligen var ett bäverbo).

Är inte Kottlasjön en sjö? Om den inte är det, vad är den då?

Här ett par bilder över denna sjö som inte finns:

Kottlasjön 12 okt 2008

Skridskodag på Kottlasjön 8 jan 2010

Ofreta och Tufred

Nån som känner igen orden i rubriken? Det kanske är en fråga jag egentligen borde ställa till Språket i P1. Möjligen kan jag komma att göra det men jag börjar här.

Det handlar om regelverk för lek. När barn leker med varandra så sker det med regler. Och fan ta den som inte följer reglerna. Exakt hur dessa båda begrepp användes kan jag inte säkert komma ihåg. När jag gräver i mitt minne så hittar jag följande bild:

Tufred står för OK, Ofreta står för Inte OK.

Men hur var det nu då? Använde man orden för att signalera till varandra under lekens gång eller skedde det enbart i samband med att ett problem uppstod? Jag minns inte!

Vem kan hjälpa mig fylla på minnesbilden? Och vilken historia har dessa ord?

Dödshjälp som tortyr

De senaste dagarna har SvD åter haft artiklar om dödshjälp. Ett reportage beskriver en man med ALS, som fått besked av sin husläkare att den dag han vill bli nedsövd för att få dö utan plågor kan det bara ske om man väcker honom var 4:e timme och kollar att han inte ändrar sig. I en annan artikel nämns om en dödshjälpmotståndare som menar att det är just så det ska gå till, man ska väcka personen med regelbundna intervall och fråga om han/hon står fast vid sitt beslut.

Det verkar så fullständigt fel, omänsklig, okänsligt och omöjligt! Att ge smärtstillande, lugnande och sövande medel till en person i plågor är ett sätt att lindra plågan, att ge möjlighet till frihet från smärta och ångest. Att avbryta tillförseln – för att ställa en fråga – är att avsiktligt sätta igång det lidande man förhoppningsvis lyckatdes hämma. För att kunna svara på frågan om man har ändrat sig och inte vill vara nedsövd längre behöver personen vara så vaken att tanken är klar och man klarar att bedöma situationen nyktert. Det är en fullständig omöjlighet att det skulle kunna göras utan att den outhärdliga situation som från början motiverade nedsövningen återkommer.

Med andra ord tortyr. Systematiserad och avsiktlig, om den där dödshjälpsmotståndarens åsikter skulle få råda. Men ingen läkare kan gå med på nåt sånt, det känner jag mig rätt övertygad om.

De artiklar jag läst i SvD finns på webupplagan här och här.

God fortsättning

En vit jul har vi haft, åtminstone rent bokstavligt. Nykterhetsrörelsen drev på för att få oss alla att avstå alkohol under juldagen så att åtminstone en av julhelgens dagar blev vit i sådant avseende också. Jag vet inget om hur lyckad deras kampanj blev. För sidensvansarna finns i alla fall gott om bär att berusa sig på, lockande med sina små snöhättor. Hej tomtegubbar!

God fortsättning på helgerna, på det gamla årets sista skälvande dagar och på era liv! Och väl mött i nästa decennium.

Rönnbär julen 2009

Glad som en abborre?

Språkspalten i SvD idag tar upp ordspråket Klart som korvspad. Någon har ställt frågan om varför man säger så när korvspad är grumligt, inte klart. Och talesättet betyder ju faktiskt att något är så självklart det kan vara.

Vi säger sånt där utan att tänka särskilt mycket på vad vi säger. Uttrycken finns där färdiga och vi har införlivat dom i vårt språk utan eftertanke. Det är lätt att föreställa sig att människor med andra modersmål kan haja till inför uttryck så bakvända som det om korvspadet.

Men jag fick nu en annan association, ett minne från tiden som underläkare på kirurgklinik. Ofta jobb på akuten dit det kom en del barn som skadat sig under cykling eller klättring. Hjärnskakning var ingen ovanlig diagnos.

En sådan gång träffade jag en liten pojke som ramlat och slagit huvudet. Detaljer minns jag inte men jag kommer ihåg att det handlade om att utesluta en commotio, dvs hjärnskakning. Jag gick igenom de olika momenten och kunde konstatera att allt verkade vara OK med honom. Han var väl sådär fem år ungefär.

När jag var klar sa jag till honom: ”Du verkar ju vara pigg som en mört!” Då spände han ögonen i mig och sa med bestämd röst: ”Som en örn!”.

Det är förstås häftigare att jämföras med en örn än med en mört. Stor och stark och farlig istället för liten och fånig. Det var bara att hålla med.

med ålderns rätt?

Suck och stön! Nu står en 70-åring inför rätta i Jönköping för att ha gett en tolvåring en örfil i somras. Killen hade betett sig illa på flera sätt och bl a kastat glåpord efter den äldre mannen. Så då behövdes en örfil…

– Jag känner att jag gjorde rätt, jag var tvungen att åtgärda det som hände på något sätt

säger mannen, enligt SvD. Och han får stöd av en grupp pensionärer som demonstrerar på gatan för hans räkning.

Men, snälla nån, vad är detta? Att brusa upp och slå till någon i vredesmod är illa nog, men att sen försvara det… Och få stöd av sina jämnåriga… Jag blir faktiskt illa till mods av det här. Pojken är ju ett barn!

Förväntas inte äldre människor med livserfarenhet – och särskilt de som åtar sig att företräda andra i en intresseförening, som i detta fall en pensionärsorganisation – ha bättre vett än att försvara fysiskt våld? Och hur ser de på sig själva som förebilder för de yngre generationerna?

Det är rätt att ställa honom till svars och låta honom ta sitt straff. Självklart får ungdomar inte grisa ner på en minigolfbana eller kalla äldre personer för gubbjävel. Men det ger ingen rätt att utdela nån örfil! Vad ville han åstadkomma? Och vad förväntar sig pensionärsföreningen att uppnå genom att ge stöd åt våldet? Verkar ytterst bakvänt eftersom deras demonstration vänder sig MOT ungdomsvåld!

Suck och stön!

Om ljushus och ljushuven

I mörka december är dagsljuset dyrbart och bristfälligt. Många är vi som arrangerar adventsstakar och ljusslingor i och på våra hem för att kompensera. När jag går mina rundor med lilla hunden kan jag se det. På stora flotta villor och på lite tristare hyreshus. Det är röda, gula, blå slingor på balkonger, längs räcken, i träd. Vackert är det i mörkret. Och själv har jag också en slinga på min (nyinglasade) balkong, den är ensam i sitt slag på gaveln och det ser trevligt ut. Mina grannar bekräftar det.

En del gör mer, andra mindre. En som sedan flera år gläder sin omgivning med mycket ljus är T. Det är i träden, längs takkanten, uppe på taket, runt skorstenen, i flaggstången. Blått, rött och gult i smakfull kombination. Och milt ljus överallt, tack vare 110-volts transformator. Den sitter förankrad på säkert ställe efter att ha blivit stulen och bortkastad (i närheten, visade det sig) av några som hade svårt att motstå frestelsen att förstöra. Bara för förstörandets egen skull, kan man tro. En annan gång försvann en vacker blå slinga ur plommonträdet. Sönderslitna sladdar och puts väck.

Lite ledsamt, sådant. Mer glädjande är all uppskattning från grannar och folk i närliggande villaområden. De väntar på att ljusen ska komma upp till första advent, dom tar med sig gäster på promenad förbi för att visa för dom. Någon har t o m lämnat en ljusslang i T:s brevlåda som gåva och uppmuntran.

Nyligen kom en lapp i brevlådan istället. Ni ser den här nedan, försiktigt censurerad med tanke på denna bloggs stilregler.

Själv tycker jag om arrangemanget och jag kan inte låta bli att imponeras av arbetsinsatsen. Det tar en dag att sätta upp och då är inte kontroll och förberedelser av slingorna inräknad.

Ljushuset 2007

Undrar varför nån vill förstöra sånt. Eller varför det provocerar. Varför inte bara njuta av anblicken och om man inte tycker om det kan man väl gå förbi och låta bli att titta.

Ljushuset 2009

Var är sidensvansarna?

Nu när vi har en sån mild snöfri förvinter ser man både äpplen och rönnbär hänga på sina träd, där hela bladverket för länge sen ramlat av som det ska så här års. Det ser fint ut med dom röda bären, som blir till avvikande färgintryck i en annars grå och färglös miljö. Grått, grått och blött och så… det röda. Men, känner jag igen det här? Ska det se ut så? Brukar inte bären ätas upp av begivna fåglar istället för att sitta kvar på det här viset? Flockar av fåglar, närmare bestämt sidensvansar, hade gemensamt kalas och kom på snabba räder på hösten. Finns det inga sidensvansar längre? Och varför har dom inte ätit upp rönnbären?

Bilden är från Hammarö i Värmland och tagen den första advent, 29 november 2009.

Om sidensvansen (Bombycilla garrulus) läser jag följande här:

I gamla skrifter kallas sidensvansen för en ”omättlig” fågel och den ansågs vara ”en lat och trög sälle som åstadkommer något stort endast i ätandets konst”. Han äter dagligen lika mycket som han själv väger. Många gånger kan detta bli sidensvansens stora olycka då en del av rönnbären den äter, med tiden blivit jästa. Detta resulterar i onyktra fåglar som på vingliga vingar lätt förolyckas eller faller offer för hökar eller katter.

Röster

En okänd sopran i P2 tar sats i ett stycke ur Turandot. Okänd för mig just i stunden, ska jag säga. Försöker höra vem hon är. Det är lite av en sport att försöka känna igen röster, tycker jag. Ibland har jag rätt. Den här gången tänker jag först Birgit Nilsson, sen Anna Netrebko, som har nånting i rösten som påminner om Birgit. Det är nog Netrebko… Men så kommer mannen. Det är Calaf, den unge mannen som i operan så småningom ska lyckas med vad ingen annan gjort. Och rädda livhanken. Samt ha en hälsosam inverkan på prinsessans kärleksliv. Calaf låter som Jussi Björling. Jag blir lite sur för mig själv. Här ska inte nån komma och låta som Jussi. Vem är han? Det visar sig att det är Jussi. Och Renata Tibaldi.

Elisabeth Söderström hörde jag en gång på stockholmsoperan. Den underbart vackra arian som grevinnan sjunger i Figaros bröllop, hon sitter där i vit peruk och hennes röst är som renaste kristall. Oförglömligt! Läser att hon framträdde på Met för tio år sedan. Då var hon alltså 72 år. Inte dåligt.

Det är härligt att rösterna bevaras så att vi kan njuta av dem också när personen inte längre finns ibland oss. Och vilken nåd det är att de har skänkt oss det, alla dessa hårt arbetande sångare som strävat och slitit och offrat mycket för att uppnå sina mål. Tack Elisabeth, Jussi och alla andra.

Futiliteter

Nej, det har verkligen gått trögt med bloggandet den här hösten. Och jag som hade ambitionen att komma igång igen, skriva här och få lite synpunkter och sådär. Men, men… det ville sig liksom inte.
Det spelar ingen roll vad man tänker, det viktiga är att göra det. Och nåt som behövde göras var att ta in blommorna från balkongen. Dom kan ju inte stå där sen när jag ska rigga mina adventsprydnader, en ljusslinga till grannarnas och förbipasserandes glädje (hoppas jag). Och min, förstås. Nej, ner i källarn med dom!
Men usch, vad motigt! Då bekräftar själva handlingen det trista faktum att sommaren faktiskt är slut. Jag får lov att inse att jag mot alla odds (minst sagt, hm!) har försökt att låtsas som om det inte var november och mörker och allt det där.
Så, in med dom, fram med saxen och bort med alla fina blommorna. Men så här såg dom ut igår innan jag genomförde avrättningen, nej, det är fel uttryck. Dom får ju faktiskt en chans nu att återkomma igen, en fjärde säsong. Och dom har sällskap av varann därnere i källarens mörker. Och så kommer jag dit en gång i månaden och skvätter på lite vatten. Och pratar med dom om våren som kommer snart, snart!

13 nov 09

Tiopentalgåtan

Nu kom Socialstyrelsens rapport med det positiva beskedet att vården gått rätt till och enligt regelverk och alltihop. Det gällde tillsyn av sjukhuset där ett spädbarn dog och en läkare häktades som misstänkt sedan rättsmedicinsk undersökning visat hög halt av sömnmedel.

Men Socialstyrelsens slutsatser betyder inte att ett brott inte har begåtts. Såvitt jag förstår bygger deras utredning på granskning av journaler, lokala riktlinjer och rutiner, intervjuer med personal och chefer osv och fynden ställs mot övergripande regelverk i föreskrifter och medicinska vårdprogram. Om tiopental funnits journalfört hade man kunnat yttra sig om det också. Nu gjorde det inte det och ändå har barnet uppenbarligen fått det. Om alltsammans inte är ett misstag, sammanblandning av prover eller att nån mixtrat med provet.

Alltså för tidigt att som Läkarförbundets ordf. dra en lättnadens suck och slutsatsen att det hela är över. Ska man spekulera om det blir ett åtal? Jag tycker det verkar luta åt det. Något finns som kastar misstankar på den läkare som så dramatiskt anhölls i våras. Vad det är vet vi inte.

Barmhärtighetsmord förekommer. Ett läkemedel i dödlig dos kan ha tillförts i lönndom, senare uppmätt som hög koncentration i blodet hos barnet. Det här kan vara ett barmhärtighetsmord och därför rätt att göra polissak av. Oavsett om vården tidigare skett enligt regler, vetenskap och beprövad erfarenhet. Vilket är det enda Socialstyrelsen kan uttala sig om.

Jag kan tänka att det är bra för alla parter att det blir ett åtal och en rättslig prövning. Alla kort kan läggas fram och den misstänkta läkaren får möjlighet att försvara sig. Det är bra. Utan att veta något om henne överhuvudtaget kan jag föreställa mig att det kan kännas bättre för henne att få tillfälle till det. Hellre än att allt läggs ner och frågetecknet kvarstår.

Läs mer i SvD och Dagens Medicin.

Starka känslor om circumcisio

Nu debatteras i hätska ordalag SKL:s rekommendation att rituell omskärelse ska göras inom landstingens hälso- och sjukvård. En opinionsundersökning i Svensk Barnkirurgisk förening visar att två av tre kirurger ställer sig negativa till att medverka. Detta rapporteras i Dagens Medicin som haft flera artiklar i ämnet de senaste månaderna, alla följda av en intensiv och arg debatt i läsarkommentarerna. En sak som tyckarna tycker olika om är huruvida rituell omskärelse är laglig i vårt land eller inte. Såvitt jag förstår är den det när det gäller gossar men inte flickor.

Jag har tidigare skrivit en del i bloggen om rituell omskärelse på pojkar och har nog tyckt att det är rätt att låta den ske i professionella händer. Med motiveringen att oproffsiga metoder som praktiseras utanför sjukvården medför skador och komplikationer som är värre än att bli av med förhuden. Så länge det är tillåtet med omskärelser så måste det väl vara bättre att den görs skickligt än oskickligt. Om sjukvården vägrar medverka ökar riskerna för de småpojkar vars föräldrar inte vill eller törs avstå ingreppet. I princip är det, tycker jag, fel att omskära men här kanske man måste vara pragmatisk snarare än principfast. Det är kollision mellan etiska principer och frågan är verkligen komplex.

Sociokulturella skäl framhålls som viktiga av en intervjuad läkare i radio häromdagen (har tyvärr glömt hans namn). Det, snarare än religiösa. En bra debattartikel av en kirurg för nåt år sen redovisade fakta om judiska familjer, att fler och fler avstår omskärelse. Jag hänvisade till den i ett tidigare inlägg.

Att läkare vägrar operera kanske på sikt kan bidra till förändring av värderingar och att den här traditionen försvinner. Men det kan nog ta tid och många småpojkar riskerar hamna i oskickliga omskärares ”våld” och drabbas svårt.

Kanske vore det bäst att ändra lagen och förbjuda rituell omskärelse även av pojkar?! Fler föräldrar skulle nog då tänka efter en gång till innan de låter det ske. Och för de barn som omskurits bör införas rätten att som myndig ställa föräldrarna till svars och erhålla ett rejält skadestånd. Och en ursäkt.

Sorgligt om sorg

Idag blev jag berörd av artikeln i DN av en kvinna vars man avled plötsligt. Den handlar om hur det gick till efteråt, på sjukhuset, då hon inte fick den tid och det stöd hon behövde. Åkte hem med mannens kläder i en påse efter några timmar med en ”empatisk akutläkare och sjuksköterska”. Men skulle ha behövt mer tid, mer stöd.

Det är mycket illa att det går till så på ett sjukhus som i sin vision stoltserar med ord som ”mest framstående” och ”de mest nöjda patienterna”.

www.karolinska.se: "Vår vision"

Man frågar sig vem som är patient när en person förs in avliden till sjukhuset efter plötslig död i hemmet. Ses inte närmast anhörig som patient?

För snart tio år sedan jobbade jag fortfarande inom intensivvården och minns att på mitt sjukhus skrevs åtgärdsprogram för sådana situationer. Det finns resurser – sjukhusen har tillgång till präster, psykologer och kuratorer, personer som inte är vårdpersonal och därför inte behöver vända ryggen till för att ägna sig åt levande men sjuka patienter som konkurrerar om deras tid. Att ett av vårt lands ”finaste” sjukhus skulle sakna en plan för hur de tar hand om anhöriga vid fall med plötslig död är en gåta. Det är knappast en resursfråga.

Men såklart, när inriktningen är Forskning och Framtid är det väl svårt att också ha ett varmt hjärta för den som faller utanför dessa spår? Kanske sjukhuset bör lägga till något om den saken i sin självbild?

Har omhändertagandet av anhöriga försämrats i vården idag? Mina insiderbilder av sjukvården börjar bli lite föråldrade. Jag nämnde ovan om åtgärdsplan för anhöriga vid det sjukhus där jag jobbade. Och jag har fler exempel från den tiden om krisgrupper i beredskap att hjälpa människor i den här kvinnans situation. Finns dom inte längre kvar? Vad har hänt?

Brännande

För en tid sen när jag skulle köpa handsprit på apoteket insåg jag att denna produkt blivit en riktig storsäljare. Massexponerad, slut i den mindre handväskeanpassade förpackningen, flera kunder köpte samma. Och häromkvällen på en middag ute på lokal tar en i sällskapet fram en flaska och skickar runt så att vi alla kan sprita oss före maten. Och det uppstår ett litet samtal om vikten av hygien, hur vi beter oss när vi åker tunnelbana och undviker att ta i saker som andra tagit i etc.

Det är förstås bra. Att hålla undan för smitta via händerna, menar jag. Och de flesta av oss tänker nog att det är mer eller mindre riskfritt. Man kanske torkar ut huden en smula, men det är ju lätt åtgärdat.

Riskfritt? Glöm det! Om man inte låter spriten torka på händerna kan man börja brinna! Det har hänt flera gånger rapporterar Dagens Medicin här. En liten varning utdelas härmed. För det är ju inte avsikten att elda upp bakterier och virus. Eller att handgripligen flambera maten när man går på krogen.

Sommarhöst

Det kunde ha varit en sommardag. Lite kyla i luften och mörkt redan vid halv åtta… nejvisst, det är höst. Ett annat tecken är dessa små sötisar där i skogen. Här avbildade med blixthjälp i dunklet bakom utedasset.

Skärgårdslingon

Soliga dagar och jag kan sitta ute och läsa färdigt Musikanternas uttåg, som fängslat mig under hela läsningen av boken. Liksom andra böcker av P.O. Enquist. Den beskriver bland annat hur sågverksarbetarna hade det vid 1900-talets början i Västerbotten. Och jag associerar till sommaren 2009 och bärplockarna från Thailand. Dom som skuldsatte sig med sina små risfält som pant för att betala biljetten hit och reste med förhoppningar om en årsinkomst intjänad på två månader i svenska bärskogar. Men som kom hem till sina skulder utan några pengar alls. Någon tjänade mycket på det. Bemanningsföretaget i Thailand och dom svenska bärdirektörerna.

”Den enes bröd, den andres död” skriver Sven Britton som slutkläm på sitt inlägg i SvD om otillständig prissättning på influensavaccin.

Ja, så är det. Somliga tjänar storkovan på andras arbete, nu som för hundra år sen. I Sverige.